söndag 28 december 2014

Yo-yo game med Adilliya i ridhuset

Sedan vi fick minusgrader och marken blev hård och knölig har Adilliya verkat lite besvärad när hon rör sig. Inte så att hon haltat, men man har känt det. Hovbölden verkar läka fint, men man är ändå lite orolig än. Idag gick vi med Helena och Cilniy till ridhuset och det var så härligt att se hur hon glatt och avslappnat travade och galopperade runt på det härliga underlaget tillsammans med Cilniy. Det var jättetrevligt att leka med henne lös i början och hon är väldigt kontaktskapande och lyhörd så det kändes som att vi tränat liberty tidigare.

Efter det tränade vi lite halter och skrittövergångar on-line, innan vi gick över till porcupine game där hon ska flytta bogarna när man trycker lätt med fingrarna. Bakdelen behöver jag inte röra alls utan hon flyttar för energi och trots att det var länge sedan vi tränade senast så behövde jag bara påminna med finger en gång. Då detta gick väldigt lätt ville jag inte traggla utan provade även yo-yo game eller jojoleken som den kallas på svenska. I yo-yo game står man framför hästen med ansiktena riktade mot varandra och när man backar ska hästen följa med framåt och när man går mot hästen ska hen backa. Visst har vi tränat på att hon ska backa på så små signaler som min tanke och energi och i cirkelleken övar man på att få hästen att komma till en när man bjuder in och backar, men att jojoleken skulle gå så lätt hade jag inte väntat mig. Hon var så himla duktig och jag tänkte att det skulle bli ett kort pass, men att vi skulle hinna så mycket och att det skulle bli så kort för att allt gick så bra hade jag inte förväntat mig. Det var som att sådant vi tränat för länge sedan hade sjunkit in ordentligt och hon var så med, min duktiga tjej <3

I denna bild tycker jag att man ser hur jag ser Adilliyas inre klart, medan allt annat bara är i periferin...

Det här perspektivet blir det ofta och hon är så gosig!

lördag 27 december 2014

Äntligen vinterbilder

Det är inte mycket snö, men man får vara glad för det lilla och jag är glad att man kan ta sig fram på vägarna! När snön väl kommer här blir det lätt enorma snövallar, men än är det behaglig filmsnö och inte alls den där drivsnön som liksom snöar på snedden i blåsten.

Lite bilder från dagen...














torsdag 25 december 2014

God jul

Lite julbilder vore trevligt för att skicka god julhälsningar, men det är ju verkligen inget juligt väder. Innan jag och Filippa åkte till familjen tog jag med Adilliya på en promenad och fotograferade lite med mobilen. Adilliya var glad och nöjd med att komma ut och vi gick förbi barn i skrinda och en flock med små ponnyer och hon var så duktig! Vi travade lite med och det gick jättebra.





Snart bar det av till familjen och en riktigt härlig jul! Jag älskar det genuina lugnet och harmonin som infinner sig samtidigt som alla skrattar och skojar... Underbart! 

Filippa fick se till att det blev lite juligare bilder med idag :-)





En regnig julaftonsmorgon i sorg

Dagen började med en skön sovmorgon och promenad med Filippa. Jag anade inte att regnet i luften skulle ta sig in i själen när jag gick in till hönsen, men när jag såg att de satt kvar på pinnarna förstod jag att något var fel. Det låg fjädrar på golvet och tre hönor saknades. Jag blev så ledsen... Det var Teddy, Freddy och en av de äldre som tagits av troligtvis en iller. De äldre hönorna har ändrat färg så mycket att jag inte längre är säker på vem som är vem. Skrållan har dessutom fått tjock fin fjäderskrud så hon, Mia-Maria och Ylva-Li är väldigt lika. Rovdjuret hade grävt sig in och jag flyttade direkt över de överlevande till det lilla hönshuset som är bättre säkrat. Mina älskade höns <3 Man klandrar sig själv och önskar att man gjort ännu mer för att skydda dem, men det är inte lätt och i facebookgrupper läser man om många andra som drabbas. Runt hela och en bra bit in över golvet var täckt med nät och plattor, men det hade inte hindrat rovdjuret. Hela golvet får säkras ordentligt innan några höns får vara i stora hönshuset igen.

tisdag 23 december 2014

Välbehövlig ledighet

Idag var sista dagen på jobbet innan två veckors ledighet och jag känner att det är sannerligen välbehövligt. Hösten har varit tuff med sjuka djur och mycket att stå i och ordna så jag har känt mig stressad på ett sätt som jag inte är van vid och inte mår bra av. Dessutom försöker jag åter sälja lägenheten i Lund och det är en del att pussla med gällande andrahandshyresgästen, visningar med mera.

Hösten har bestått av roliga saker också såklart och helgen på Sweden International Horse Show har jag inte velat släppa. Inspiration därifrån har lett mig framåt, men det skriver jag mer om en annan gång. Jag har till och med gått runt med bandet runt handleden som ett barn som varit på Liseberg eller någon som vill leva kvar i festivalliv eller något... Jag har inte gjort så tidigare, men det var verkligen något alldeles extra. Armbandet hade dock börjat bli slitet och i samma stund som jag gick på semester åkte bandet av för nu väntar nya härliga hästupplevelser.


Det ska bli härligt att få umgås med familjen i jul och jag har slagit in julklappar och gjort grönkålspaj, med riktigt krämig cheddar, som är mitt bidrag till julbordet. Julgodis är min specialitet och jag har köpt ingredienser, men låter mig inte stressas av att det inte är lagat utan jag ser fram emot att packa med ingredienserna och laga julgodiset hemma hos mamma när julefriden redan har infunnit sig och jag är omgiven av familj och julmusik. Det ska verkligen bli jättemysigt! Under julledigheten vill jag verkligen få njuta av mer tid med mina djur och sovmorgnar ser jag också fram emot... 

En liten (eller stor) utmaning är väl också på sin plats nu när jag ska försöka stärka och utveckla mitt lugn och harmoni efter en tuff höst och det fick jag verkligen. När jag skulle hämta inslagningspapper såg jag att det läcker in vatten vid skorsten på ovanvåningen. Det har kommit nyligen och kan kanske bero på stormen, men det återstår att se. Jag känner faktiskt att jag inte stressar upp mig så mycket utan ser med tillförsikt på framtiden trots allt. Jag upplever själv att jag utvecklats och stärkts mycket sedan jag flyttade till mitt älskade renoveringsobjekt, men det är en lång resa... 

Rörande julkort

Jag skickar inga julkort och får inte jättemånga, men visst är det kul när de dimper ner i brevlådan och jag blir verkligen glad och tacksam över alla. I år var det ett julkort som dröjde sig kvar hos mig lite längre och det var så oväntat och rörande.

Det var Anjas veterinärer och djursjukvårdare som skickat julkortet. Jag är så tacksam över att de fanns för Anja och mig och trots att de är en del av ett stort djursjukhus var kontakten alltid så personlig och genuin. Jag tänker på dem ibland och rörs av hur fantastiskt varma fina människor och skickliga yrkeskvinnor de är. Att de fanns med mig och Anja genom alla operationer och behandlingar under hennes sista år gör att det känns som att vi delar något stort. När jag helt oväntat möttes av det vackra julkortet sköljde känslorna över mig igen...






måndag 22 december 2014

Sällskap i vardagssysslorna i bilder

Det är så mysigt med sällskap av Filippa och Nimrod när man pysslar med hästmaten...



...och Adilliya håller mig så klart sällskap när jag mockar. Så härligt!

söndag 21 december 2014

Adilliya är pigg, glad och på promenad igen

Efter all oro börjar jag nu lugna mig och Adilliya är verkligen sig själv igen. Sedan början av veckan har hon fått gå med de andra hästarna igen och det går jättebra. Hon haltar inte längre och hon vill så gärna komma ut och hitta på saker igen. Det är så härligt att ha henne i hälarna igen när man mockar i hagen eller fyller på vatten och kommer man med grimman ser man hur det lyser lite extra i hennes ögon. Hon är så utrycksfull och jag blir helt varm inombords av hennes kärleksfulla blick. Snart är jag ledig från jobbet och då tänkte jag komma igång och träna mer med henne igen. Ikväll blev det en liten promenad i regnrusket och vi gick hem till mig och betade lite innan vi gick tillbaka igen. Reflextäcket fladdrade lite i ruskvädret,  men det bekom henne inte och vi övade lite på att stanna bredvid när jag stannar, vilket blev bättre efter ett par gånger. På slutet blev det även en fin liten ökning till trav och då kastade hon glatt med huvudet och hon såg strålande glad ut så man glömde regnet, blåsten och mörkret. Hon saktade fint av igen när jag själv saktade av och ser ser verkligen fram emot att träna snart igen. Vi får hoppas att hovbölden läker ordentligt och inte kommer tillbaka...

Härligt med frodigt gräs i december... 

lördag 13 december 2014

Adilliya visar sin vighet igen

Adilliya är bättre och inte lika halt längre. Hon är rörligare och tycker inte att jag behöver hjälpa till att tvätta och bandagera längre. Hon visar sin vighet, hoppar lätt omkring på tre ben och gör någon elegant manöver medan man pysslar med den onda hoven så nu får man ha grimma på henne när man ska greja med det. Då går det bättre och hon är ju snäll även om hon helst sluppit behandlingen. Man märker att hon har mer energi och det är en fröjd!

På eftermiddagen hade termometern först visat 38,0 och direkt efter 37,8 så jag var lite rädd att temperaturen skulle stiga. På kvällen låg hon ner när jag kom och låg kvar när jag tempade. Jag kände hur oron i mig steg när jag togs tillbaka till torsdagskvällen då termometerns siffror bara fortsatte att stegra. Det var dock ingen anledning till oro nu för temperaturen hade inte ökat. Snart reste hon sig upp och gick runt lite. Jag ville att hon skulle äta och kände återigen oro att något skulle vara fel. Hon åt det hösilage som jag petat ur nät och erbjöd, men hon gick inte direkt och började äta. Jag kan inte låta bli att oroa mig på kvällarna...men försöker motstå och hoppas att Adilliya inte märker det. Det känns i alla fall skönt att veta att det alltid finns en jourveterinär att ringa om det behövs innan jag pratar med dem på måndag.


Luciaritt i över sex timmar

Förra helgen upptäckte Helena oändliga ridvägar som nästan är för bra för att vara sanna med sagolik skog och perfekt underlag. Det är som ett rutnät så rutten kan varieras efter tycke och smak och består bland annat av en lång travbana med sandunderlag. Helena kom på att man kan ta sig dit från sjön som vi brukar rida vid och idag öppnades denna fantastiska värld för mig och Malchic. Vi promenerade till sjön där Helena och Tolstoy mötte upp och det var verkligen sagolika ridvägar!!! Utsikten över sjön och solens strålar gav energi rakt in i hjärtat och Malchic njöt också i fulla drag. Han var pigg och glad och det blev mycket trav och galopp. På hemvägen från sjön blev det promenad för min del för det blev riktigt långt och även om Malchic inte visade tecken på att bli trött så ville jag inte rida så mycket för vi var ute i över sex timmar. Vi vet inte hur lång rundan var, men troligtvis över tre mil. Under promenaderna lyssnade vi på musikhjälpen, som jag alltid följer, stödjer och älskar att lyssna på, vilket gav en extra dimension. På hemvägen var det riktigt mörkt, men både jag och Malchic sken av glädje över en ljuvlig luciadag. Jag hade bara kameran uppe en kort stund så de vackra nya omgivningarna får jag kanske försöka fånga en annan gång.








fredag 12 december 2014

Adilliya är bättre och stormen anländer

Adilliya har blivit mycket bättre under dagen och nu stödjer hon på hoven igen. Hon rör sig mer, ligger inte ner lika mycket och är mer pigg och alert igen. Det fortsätter komma ut vätska från hovböldens öppning vid kronranden och det spolas ordentligt medan bandaget byts. Temperaturen har gått ner till 37,6 vilket känns skönt och hon oroar sig inte över stormen som kommit in. Jag har inte fått tag på någon hovslagare som haft möjlighet att komma ut idag och den ena veterinären var inne på att man kan avvakta med att öppna upp bölden underifrån om hon blir tydligt bättre snabbt och så känns det absolut. Vi får hoppas att hon fortsätter bli bättre och att stormen inte ställer till med oro eller  förstörelse. De andra hästarna känns också lugna med stormen och det blåser från "rätt" håll så alla hittar lä. Nedan finns ett par bilder medan stormen drar in och man kan skymta bandaget.



Hög feber, akut veterinärbesök och konstaterad hovböld

Mitt lilla hjärta! Efter veterinärbesöket i onsdags hade Adilliya kommit ner i stabil temperatur på 37 grader och jag åkte efter pyssel med henne till jobbet. Helena kollade till henne under dagen och hon haltade ännu mer, men verkade okej i övrigt för hon åt, drack, vilade och uträttade sina behov. Jag hade lämnat Filippa hos hundvakten utanför Lund på morgonen och efter jobbet hämtade jag Filippa där, körde henne till rehaben och lämnade henne sedan åter hos hundvakten för att gå på julbord med jobbet. Efter ett mycket gott och trevligt julbord hämtade jag Filippa och åkte inom stallet för att kolla till Adilliya. Hon låg ner och var väldigt trött, men det var när jag tog tempen som oron steg. Hon hade 39,7 graders feber och jag ringde jourhavande veterinär som kom ut.  Medan jag pratade med veterinären i telefon kände och såg jag att det var en hovböld som började öppna sig i kronranden. Febern hade stigit till 39,9 när veterinären kom fram en halvtimme senare. Hon visade ingen ömhet i hoven vid undersökning med visitertång så det gick inte att försöka öppna upp bölden underifrån. Hon fick medicin mot febern intravenöst och veterinären rekommenderade varmt fuktigt omslag som Helena hjälpte mig att göra. När jag lämnade stallet en stund efter midnatt hade febern gått ner till 39,1 och hon hade druckit ordentligt och åt lugnt. Alarm ställdes på tre så efter drygt två timmar i sängen var  jag i stallet igen och tempen var nere på 37,7 vilket den även var vid sextiden på morgonen då jag åter var i stallet innan det bar iväg till jobbet.

Adilliya är så duktig och höll modet uppe trots hög feber och kraftig smärta. Veterinären sade att det är ovanligt med hästar som låter sig undersökas liggande om de har möjlighet att resa sig och även om Adilliya reste sig efter en stund så hade hon ett sådant förtroende för alla och visste att vi hjälpte henne även om det gjorde ont. Det var blandade känslor av lättnad när bölden öppnade sig och trycket lättade samtidigt som det gjorde ont och hon såg stundvis ut att njuta av att bli av med vätskan från bölden då hon lade sig helt på sidan och sträckte benen rakt ut. Emellanåt slickade hon såret som en hund och hon var så duktig, klok, hjälpsam och full av kärlek!

Jag samtalade med båda de inblandade veterinärerna på morgonen och det vore bra om hovbölden skulle kunna öppnas underifrån. Veterinärerna har inte själva kunnat lokalisera den och rekommenderar hovslagare så fortsättning följer...

torsdag 11 december 2014

Vaknatt och veterinärbesök

Stackars lilla Adilliya började halta mer igen efter ett par dagar med fint tillfrisknande så oron steg i mitt hjärta och jag rådfrågade veterinär och lät henne gå instängd själv i den nya ligghallen för att verkligen låta henne vila. Hon är ju lägst i rang av basjkirerna så hon får ofta flytta sig för dem och när man haltar och därmed är långsammare är det inte så lätt att verkligen vara avslappnad och vila. Adilliya är ju inte van vid att vara själv, men hon ser de andra hästarna nästan hela tiden och de kan umgås vid öppningarna som har satts för. Dessutom kan shettisarna gå som de vill under avspärrningarna så Idun är mycket inne med Adilliya. Hon verkade lugn med att vara instängd, men jag ville hålla extra koll och därför sov jag och Filippa i den lilla stugan vid hagen så att jag var uppe och tittade till henne ett par gånger under natten. Hon var lugn och låg ner och vilade ordentligt i den mjuka halmen. Att vara tillbaka i stugan med alarm ställt för att upp och kolla till min ballerina mitt i natten fick mig att tänka tillbaka på de första nätterna efter att hon kom till Skåne och första natten hade hamnat utanför hagen. Lilla hjärtat ♡

Veterinären undersökte henne ordentligt igår och hittade inget, men misstänker att det sitter i hoven. Även hovarna såg fina ut dock och veterinären berömde hennes starka, fina och hårda hovar vilket känns extra kul när man verkar själv. Hovböld eller möjligtvis blödning i hoven är dock det som veterinären tror på. Det vore skönt i så fall för då blir hon snart bra igen.  Hon får fortsätta vara instängd i ligghallen och är nöjd med det. Hon lägger sig gärna ner och myser och hon är så söt när hon sträcker ut sig helt på sidan och drömmer så att det rycker i benen och fladdrar i de långa ögonfransarna.

Idag hade hon lägre temperatur än igår och det känns positivt även om hon inte haft feber. Veterinären förordade att vi avvaktar och jag följer utvecklingen och ska kontakta veterinären imorgon igen. Hoppas att hon snart är frisk igen, min älskade ballerina!

Adilliya är så hjälpsam och här bäddar vi mjukt till henne. Det är benet hon haltar på som hon direkt sträckte upp på balen. 

Så skönt att sova...

söndag 7 december 2014

Adilliya är halt

Min stackars ballerina har ont i vänster framben sedan i fredags, men hon är bättre och bättre. Jag noterade en svullnad i fredags, men den gick snabbt ned. Adilliya är alltid gosig och sällskaplig som en hund, men nu när hon inte är riktigt bra vill man extra gärna ta med henne in och vila i sängen. Jag riktigt ser framför mig hur hon ligger i sängen raklång med benen åt sidan och bara njuter av att gosa och bli kliad... Lilla hjärtat! Hoppas hon snart är riktigt bra i benet igen!

Lägg märke till pussmulen :)


Härlig barbackatur

Traditionen är bruten och  det var faktiskt ett par veckor sedan jag och Malchic red till sjön. Det finns dock andra härliga ridturer och i lördags blev det en barbackatur i den "vanliga" skogen. Det är fantastiskt vackert med ravinen som ger ett ofantligt djup i vyerna och vi njöt i fulla drag tillsammans med Helena och Tolstoy. Mobilkameran fick komma fram en kort stund bara, men det rörde sig för mycket så allt blev suddigt utom den här.


torsdag 4 december 2014

Verkligen bekantat sig med reflextäcket

Igår var det dags att gå till ridhuset för första gången på länge och det blev verkligen läge för Adilliya att vänja sig vid reflextäcket. Jag hade missat att köpa täckesgjord, men det var så vindstilla att jag tänkte att det går ändå. Att lägga på täcket var inget konstigt tyckte Adilillya och vi promenerade iväg. Ganska snart stötte hon till en snöpinne och det kändes lite konstigt så då hoppade hon till något steg fram till mig som gick lite framför. Hon verkade inte brydd och snart stannade hon till. Jag kikade bak och märkte då att hela täcket snurrat runt så att det hängde som en jättehaklapp på sned. Jag kom på att jag på något sätt glömt att fästa snöret vid svansen så det var ju inte konstigt att den gled av. Det var bara att lägga det till rätta och fixa snöret vid svansen. Tyvärr låg det inte så stabilt trots det och det kasade så att man fick dra i det med jämna mellanrum. Så här i efterhand känns det som en väldigt bra invänjning av täcket för nu känner Adilliya det väl och när det på hemvägen trillade av helt vid en buske samtidigt som det kom en bil och hon bara stod lugnt och avslappnat medan jag hämtade upp det från marken kändes det som att hon klarat slutprovet i reflextäckesfriendly game. När man umgås med en så trygg och stabil häst som Adilliya så tror jag att det är bra att odramatiskt utsättas för sådant här då det gör att hästen vet att det inte är någon fara när täcket ramlar runt. Om man tränar en mer osäker och ängslig häst skulle jag rekommendera att gå mer långsamt fram.

I ridhuset gick vi bara några varv och bekantade oss med skuggor och annat. Det var en annan häst där också och det var inga konstigheter tyckte Adilliya som även fint travade vid min sida innan vi gick hem igen. Bilderna blev suddiga så det här var den minst suddiga...


tisdag 2 december 2014

Inspirationen flödar!

Under helgens stora hästshow blev jag enormt inspirerad att komma igång med Adilliyas träning igen. Även med Malchic, men det kan jag skriva om senare. Jag vill verkligen ge Adilliya bästa förutsättning att göra bra ifrån sig vid premieringen nästa sommar och att se de otroligt skickliga handlers och hästar som deltog i årets kallblod gav en stark drivkraft att bli riktigt bra. Jag är ju intresserad av exteriörbedömning och avel och skulle gärna vara duktig på att visa häst.

Jag blev även väldigt inspirerad av Jessica Monasdotter som tillsammans med sin 3,5 år gamla kigermustang Piece Of Cake "Kakan" visade sina grunder i frihetsdressyr, vilket ligger nära den träning jag redan ägnar mig åt. Jag kommer absolut kolla upp mer om detta!

Det faktum att Adilliya är ung och att mycket är bra att öva redan från låg ålder för att det ska bli en naturlig sak gör också att jag vill komma igång med träningen mer intensivt. Jag anpassar så klart träningen efter henne och är noga med att inte gå för snabbt fram, men om hon själv får välja så är hon säkert jätteglad över att få en mer strukturerad utbildningsplan. Hon vill ju så gärna vara med och älskar att hitta på saker och det är jag mån om att vårda.

För att kunna träna mer strukturerat, med möjlighet att träna helt löst i liberty samt med bra underlag och bra möjlighet att se sin häst har jag nu köpt ridhuskort så att vi kan träna i ridhuset hur mycket vi vill. Jag tror att det är jättebra och på hästshowen i helgen köpte jag ett ordentligt reflextäcke som gör att hästen syns väl från alla håll och det är ju smidigt att inte behöva krångla med benreflexer, svansreflex och annat utan få på allt på en gång. Särskilt Adilliya syns väldigt dåligt i mörkret annars för hon är så mörk så det var skönt att se att täcket passade! Jag tror inte att hon haft täcke på sig tidigare, men det var inga problem att lägga på henne det och jag lade sedan upp det på andra sidan också så att hon fick bekanta sig lite vid det. Medan jag ryktade övade vi på att hon skulle stå stilla och hon var lyhörd och förstod snabbt vad jag ville.


söndag 30 november 2014

En helt fantastisk helg på Friends arena

Jag har verkligen levt, andats och drömt om hästshowen hela helgen! Jag har träffat otroligt mycket folk och massor av människor har fått lära sig mer om basjkirhästar. I vår monter kunde besökarna vinna turridningar genom att vara med i en frågesport och genom att köpa tidningar som fungerade som lotter och både tidningarna och svarsblanketterna tog slut idag. Intresset var verkligen stort och jag kan inte ens gissa hur många som varit med och tävlat så det blir kul att höra resultatet. Mush och Karelin turades om att stå i vår box så de var där varannan dag och de var superduktiga! Särskilt Karelin var makalöst social båda dagarna och hade huvudet ute och pussades och kelade för fullt.
Supergosige Karelin, bara fyra år men lugnet själv! Han verkligen njöt av kel och pussar från barn och vuxna. 

Jag kunde inte heller låta bli att gosa...

I montern bredvid fanns Svenska Kiger & Mustangföreningen och vi slogs verkligen av hur lika våra hästraser är. Tanken på hur de lever och på att Disneys Spirit handlar om Kigermustanger gav mig tårar i ögonen och en så stark känsla i hela kroppen. Idag såg jag dessutom deras uppvisning i paddockprogrammet och det var jättebra. Det var så härlig stämning mellan oss som var i montrarna och jag hoppas att vi träffas igen! Mest kommer man så klart att saknar vännerna från egna montern för vi har verkligen haft riktigt kul, trots att det varit långa intensiva dagar med för lite sömn och mat.

Utöver all tid i montern fick jag igår möjlighet att representera föreningen vid Svenska hästavelsförbundets halvårsmöte, vilket var väldigt intressant och avslutades med att vi tittade på tävlingen årets kallblod. Det var riktigt kul att se de vackra hästarna visas och både publikens vinnare nordsvenskhingsten och domarnas vinnare shirestoet var mycket värdiga vinnare även om jag trodde på ardennerhingsten som var rödskimmel. Apropå ardenner så visades film på hur man visat åtta ardenners på bredden vid premiering i Bollerup och det var enormt imponerande att se hur de fästes tätt bredvid varandra och visades i både skritt och trav. Där gick mormor med döttrar och dotterdöttrar fint på rad utan att någon lade ett öra bakåt eller något och det var en fröjd att se hur samspelta de var.

Apropå saker som  imponerar var det extremt trångt på framridningen och voltigehästen sprang mitt bland körekipagen från Wången, en pampig dressyrhäst, fjordingar med stor vagn och en massa andra.
En dålig bild, men man anar hur trångt det är på framridningen...

Det har inte blivit så mycket tittande på det som händer i stora arenan, shopping i mässan och sådant som besökarna ägnar sig åt, men att vara lite backstage och i kulisserna samt insupa atmosfären samtidigt som man fick luncha till ett kürprogram och äta middag med utsikt över framridningen och storbildsskärmar över hoppstjärnornas stora finaltävling och skymta kändishoppning någon kväll passar mig perfekt. Jag försöker att inte tänka på den hästhantering som jag önskar skulle upphöra och hur jag önskar att hästar fick leva. Ibland får man fokusera på det positiva och försöka sprida sitt budskap bara genom sitt sätt och att vara vänlig och varm. Jag är inte den som försöker omvända människor som inte själva är öppna...

Nu ligger jag i nattåget på väg till Lund där jag är framme vid halv sex och ska gå direkt till jobbet. Det har inte blivit mycket sömn i helgen för showen är mellan nio på morgonen och elva på kvällen och det tar en stund att ta sig till och från den fantastiska basjkirvän som jag fått sova hos. Får se om jag drömmer om hästshowen i natt igen, men det gör inget för det är bara trevligt :)






fredag 28 november 2014

Sweden International Horse Show I Friends arena

Igår började den enorma Sweden International Horse Show i Friends arena och innan lunch idag bar det av dit med tåget direkt från jobbet för att vara på plats i Svenska basjkirhästföreningens monter. På morgonen hade jag inhandlat fem kilo snickers för att ha i montern så vandringsryggsäcken var välpackad... Resan gick bra och det var en fantastisk dag med underbara människor och hästar. Mush, en 17-årig basjkirvalack som jag haft nöjet att rida på turridning på Basta Basjkir för något år sedan, var vår rasrepresentant på plats och han var en stjärna! Jag passade på att gosa lite extra med honom när det var lugnt i montern, men det var inga långa stunder för det var mycket folk som vi lockade att svara på frågesport och köpa tidningar för att vinna turridningar.  En kort matpaus fick jag och då gick jag till funktionärsläktaren och fick se legendariske John Whitaker som var första felfria på en tidshoppning. Jag har svårt för att titta på hoppning för många ryttare tar så mycket i hästarna och det känns inte harmonisk, men John red riktigt trevligt och jag tänkte tillbaka på då han och sagolika Milton var ute på tävlingsbanorna. Jessica Almenäs och Henrik Jonsson kommenterade i högtalarna och hans meriterlista är otrolig. De nämnde dessutom att han började rida för brittiska landslaget redan det år Jessica Almenäs föddes, det vill säga 1975, vilket gör en lite mållös.

Jag hade även förmånen att få se den avslutande showen och det var häftigt! Verkligen showigt med bland andra hästar och motorcyklar i samspel...

Det blev en sen dag och snart är det dags att gå upp igen för en heldag på Friends arena. Det ser jag fram emot!