Adilliya på stubbfält

Idag gick jag och Adilliya med Helena och Cilnyi på de stora stubbfälten här omkring. Adilliya var trött och gosig, men verkade tycka att det var mysigt att vara ute och gå...

Hönsen behövde höra att jag älskar dem...

Mina hönor är verkligen olydiga när det går det där med att värpa. Jag vet inte hur många gånger jag har möblerat om i hönshuset och mamma och Dan har byggt jättefina värpreden, där äggen rullar ner till en korg för att undvika äggstölder. Jag har lagt en massa gosig halm till dem i redena så att det täckt hålen för att få dem att trivas, men det funkade inte.

I förra helgen glömde jag stänga till hönsen på natten för de hade inte gått och lagt sig så jag gick in och duschade, men sedan glömde jag gå ut igen. På morgonen när jag skulle öppna saknades en höna och jag fick en klump i magen, men försökte tänka att hon kan dyka upp.

När jag kom hem från jobbet spatserade fyra hönor och en tupp mycket nöjda omkring och jag var så lättad och lycklig över att hon var tillbaka. Jag överöste dem med kärlek och berättade högt och tydligt hur mycket jag älskar dem.

Samma dag började de använda de nya redena och har gjort det sedan dess. Det kommer cirka två ägg om dagen och det kan man inte klaga på.

Hönsen verkar förresten uppskatta den nya hagen och hästarnas sällskap :-)

Leva i tomrum -jag trodde att jag förlorade Filippa

Från måndagskvällen till torsdagen levde jag som i ett vakuum. Det var paus... Jag visste inte om jag fick behålla Filippa i mitt liv eller om hon skulle tas ifrån mig i samma andetag som Anja.

I måndagskväll verkade jag Malchic medan Adilliya stod i boxen och åt. Filippa låg på byrån och mös i Anjas varma gosiga täcke i rött bävernylon och vit fuskpäls när jag plötsligt hör något bakom ryggen och ser att Filippa trillat ner och står och skakar. Jag tror att hon skriker och när jag ska lyfta henne hugger hon reflexmässigt mig i handen i panik, men jag noterar det knappt och jag bär henne och försöker trösta samtidigt som jag är i fullständig chock. Hon slutar inte skaka utan skakningarna som först verkar vara i bakbenen sprider sig så hela hon skakar och jag tänker att jag behöver lägga henne någonstans så att jag snabbt kan få ut hästarna i hagen och åka till veterinär. Hennes bakben bär inte och jag är rädd att hon ska dö så jag vill inte lämna henne, men Helena och Mathias är utomlands så jag måste få ut hästarna. Med en skakande Filippa i famnen får jag ut hästarna och bär hem Filippa medan jag ringer veterinärer och djursjukhus. Ska jag åka till det närmaste eller det bästa? Helsingborg säger att det är viktigt att komma fram snabbt så de hänvisar till Lund. Lund säger de att Helsingborg är bäst så om hon överlever till Helsingborg är det bäst att åka dit. Hur ska jag veta något mitt i all chock?!?! Jag väljer Helsingborg, som jag har stort förtroende för, men lyckas komma på fel håll på motorvägen och köra av och sedan på vid samma avfart i ren förvirring. Jag är ju stamkund på Helsingborgs djursjukhus, men i min hjärna är det kaos. Filippa ligger i framsätet och krampar och jag försöker lugna henne men hyperventilerar själv... Jag försöker få tag på grannar för att få hjälp med den lilla shetlandsponnyn Linda som behöver flyttas från betet och till slut får jag tag på en räddande ängel som jag lyckas guida rätt bland portar och grimmor så att Linda kommer rätt och Malchic och Adilliya får av sig sina grimmor. Jag försöker dessutom kolla upp om man behöver stelkrampsvaccin när man blivit biten av en hund...

Filippas skakningar avtog emellanåt, men blev sedan värre igen av och till. Framme vid djursjukhuset fick vi hjälp direkt och jag förvånas gång på gång över hur många fantastiska veterinärer och djursjukvårdare det kan finnas på samma ställe. Filippa fick stesolid för att sluta krampa och hon röntgades för att se om man kunde hitta någon orsak till kramperna. Även blodprov togs och ingen förklaring kunde hittas. Hon blev inlagd och jag fick veta att mer undersökningar görs under morgondagen då de även ringer så snart de har mer information. Innan jag åkte fick jag bandage om handen och de tyckte att jag skulle åka till akuten, så mitt i chocken åkte jag till akuten i Helsingborg mitt i natten. Jag åkte fel igen trots skyltar, men väl på akuten fick jag fantastiskt bemötande och behandling. Jag som ofta har sår på händerna från verkning och annat borde verkligen ha stelkrampsvaccinerats regelbundet så det var bra att jag fick tillfälle att göra det, om man ska se det positiva. Chocken satt i länge och jag kom hem vid tvåtiden på natten så det blev inte mycket sömn. Chocken övergick i ett tillstånd av tomrum och livet tog en paus. Framtiden var så oviss och jag tänkte att kanske var det meningen att Anja, Filippa och jag hade vår tid och att den var slut. De skulle kanske tas ifrån mig samtidigt och kanske skulle det vara lättare att genomlida den enorma sorg och saknad som blir när man förlorar sin livskamrat när man redan är i sorg och saknad. Vi var en treenighet och jag letade efter mig själv utan Anja. Skulle jag istället leta efter mig själv utan Filippa heller?

På tisdagen meddelade veterinären att Filippa inte krampat mer, men att hon har påverkan på nervsystemet. Hon kan inte gå och rätar inte upp trampdynorna. De utökade proverna har inte givit någon klarhet och att det man kan göra för att gå vidare är datortomografi av huvud och nacke. Hon har tidigare haft misstänkt diskbråck i nacken och senast i fredags var vi på djursjukhuset för att undersöka en knuta och nacken. Det framkom att knutan var en inflammation i en hårsäck, vilket kändes jätteskönt! Datortomografin planerades till kommande dag, men på eftermiddagen meddelade de att hon var sämre och hade ont i länden så datortomografin gjordes redan på tisdagen.

Det var så tomt hemma och att försöka sova ensam i en stor säng är inte lätt, jag gick verkligen runt i ett vakuum och försökte låta bli att känna samtidigt som jag skulle förbereda mig för de olika utfallen... På onsdagsmorgonen ringde veterinären och berättade att det var positiva nyheter. Man hittade inget onormalt på datortomografin, vilket tydde på diskbråck typ III, som är en sorts diskbråck som inte går att operera. Prognosen är oklar, men om de snabbt visar framsteg finns det hopp om att de blir helt återställda. Filippa hade börjat försöka vända trampdynorna så framsteg hade redan noterats, men när jag hälsade på henne vid lunchtid blev jag riktigt ledsen. Hon var mycket sämre än jag trodde och hon kändes inte riktigt kontaktbar. Hon viftade lite på svansen när hon såg mig, men hon var helt vinglig och bakdelen bars upp av en filt under magen. Hon kunde inte sätta sig och började pipa, min mage och mitt hjärta knöt sig, min älskade Filippa, vad hade hänt? Hon fick inte komma upp i knät, där hon hör hemma, men jag lade mig på golvet och formade min kropp efter hennes precis som hon gör på mig om nätterna. Hon var verkligen inte sig själv och veterinären sade att hon är jättesvår att tyda. Av en händelse så hade min och Anjas favoritdjursjukvårdare sett mig och Filippa från korridoren och hon kom in och fick höra om hur det kom sig att vi var här igen, vi hade ju setts i fredags. När hon nu visste att Filippa var inlagd skulle hon gosa extra med henne och vara lite extramatte åt henne. Det värmde sååå och Filippa slickade henne kärleksfullt på munnen. Veterinären och jag var överens om att om hon inte blir tydligt bättre inom ett par dagar är det inte rätt att låta henne genomlida mer och jag trodde att jag skulle förlora henne. Jag väntade och livet stod kvar på paus.

På torsdagsmorgonen ringde veterinären och när hon berättat att Filippa gjort framsteg och kunde få komma hem rann tårarna nerför kinderna när jag kom ut från det tysta rummet i kontorslandskapet. Livet sattes på play igen och jag fick hopp. Nu kunde Filippa resa sig själv och för det mesta vände trampdynorna rätt så att hon kunde gå med stöd av en filt under magen. Efter mitt besök dagen innan hade hon varit orolig och ylat vilket visar att hon varit mer medveten än man sett och det var hoppfullt. På eftermiddagen fick jag träffa henne och hon var sig själv igen. Det var otroligt att se vad som hänt sedan dagen innan. Nu gick hon runt i rummet och var nyfiken och mån om att hon skulle följa med mig. Hon åt inte lika starka mediciner och man såg hur hon var med på ett helt annat sätt. Veterinären sade att hon är en riktig fajter och att det kan nog bli svårt att få henne att ta det helt lugnt.

Väl hemma såg man hur hon njöt och glädjen och viljan i hennes ögon är otrolig att se. Hon är verkligen stark och hon älskar att vara hemma! Hon får inte hoppa eller studsa och ska vila strikt i sex veckor. Sängbenen har skruvats av, stolar står för soffan och jag jobbade hemifrån igår, men det går inte att hindra henne helt. I fredags pratade jag med veterinären igen och jag var tårögd när jag berättade hur hon svansviftande kom gående till dörren utan att trilla. Man förklarar för henne att hon inte får och att hon ska ta det lugnt, men den kärlek som strömmar genom luften talar om hur lycklig jag blir över att se hennes glädje och framsteg. Jag vet inte när jag senast sov så gott som första natten hon sov hemma igen och det trots värmepumpen som väsnandes och
lyste... Det är otroligt så snabbt det går framåt och veterinären är säker på att hon kommer att bli helt återställd! Vi har en lång väg kvar i rehabiliteringen och man vet fortfarande inte riktigt vad som hände, men Filippa skulle inte slitas ifrån mig den där natten i panik och för det är jag så tacksam.

Sömmerskan i mig...

Vem skulle kunna tro att det döljs en sömmerska i mig? När kläder går sönder läggs de i en hög som jag tänker att jag snällt ska be mamma att hjälpa mig med, men att göra hönät är jättekul! Jag har köpt nät med rutor på två gånger två centimeter och grönt rep som man flätar ihop nätet med för att få "påsar" som man kan lägga hö och hösilage i för att få hästarna att äta långsammare. Det blev hela tio nät och jag är supernöjd med dem! Jag kom dessutom på att man kan göra öppningen riktigt bred, vilket gör dem lättare att fylla :-) Filippa och Will hjälper så klart till!

Underbart att ha hästarna hemma

Jag tror inte att folk tvivlar på att jag har alla hästar hemma, men nu har jag bokstavligen alla hästar hemma och det är så härligt! Att på morgonen dra upp persiennerna och se hur hästarna med spetsade öron tittar på mig värmer i hjärtat. De älskar att få komma bort i nya delen av hagen och när jag kommer ut följer de nyfikenhet för att se om det är dags...

Till sjön på mitt favoritsätt

Finns det något skönare än att ta på sig bikini och svepa om sig morgonrocken för att ta sig ett dopp? Just det gjorde jag direkt efter jobbet och Filippa följde så klart med. Naturen är underbart vacker vid sjön, med promenadstråk i skog med branta slänter. Trots att det blåste lite var vattnet superskönt och huden torkade snabbt av den varma solen. Vi såg inte en enda människa och det var riktigt skönt!

Nya hagen invigd!

Idag öppnade jag till den nya delen av hagen och kallade på hästarna. Tolstoy var precis som väntat den som följde med mig och snart fick Malchic, Cilnyi, Adilliya och Idun bråttom för att följa med. Linda var mer skeptisk och verkade undra var de andra tog vägen. Jag kallade på henne gick och mötte henne, men hon stannade först precis utanför den gamla delen där det fanns högt gräs innan hon gick genom gången genom syrénhäcken till de andra. Jag försökte dokumentera lite...

På upptäcksfärd :-) 

Jippi, så roligt! 

Malchic går helst med lilla Idun som han favoriserat från första stund... 

Adilliya <3 

Fine Tolstoy 

Malchic <3 

Linda kom på efterkälken... 

Utanför gamla hagen fanns det mer mat, mums!

Snart var Linda med de andra i gröngräset :-) 

Adilliyas skräck...

Jag har undrat om det finns något som kan skrämma min trygga norrländska ballerina som gång på gång visar prov på sin visdom och sitt lugn. Jag förundras och imponeras varje gång trots att jag borde ha vant mig vid det här laget.

Nu har det dock kommit fram att det finns en sak som skrämmer henne... Skördetröskor! Det är ju inte så konstigt med tanke på hur enorma de kan vara här i Skåne och även de andra hästarna tycker att det är läskigt när de kommer för nära. Med anledning av skördetröskskräcken har vi gått och tittat på skördetröskor i arbete och när matte är med är det inte så läskigt. Dock dök det upp ett helt gäng getingar precis när skördetröskan var vid oss och det kändes inte helt optimalt, men hon verkade inte koppla ihop det. Idag körde en skördetröska precis utanför hagen utan att det blev någon större uppståndelse och det känns toppen!

Onödigt mycket klumpighet, men mycket nöjd med nya hagen!

Den nya hagen som ska vara bakom syrénhäcken bort mot grannen har varit ett av semesterns projekt och nu är det bara handtag som ska sättas mellan den befintliga och den nya hagen samt utbyte av elaggregat från det jag lånat till det nya som jag köpt idag. De tre jordningsspett som inhandlats ska också anslutas och det siktar jag på att göra imorgon.

Nu fokuserar vi på allt som har gjorts :-)
Staketstolpar har köpts in och slagits ner, men det är grymt torrt och hårt i marken så jag har prioriterat de stolpar som är närmast min trädgård för hästarna är känsliga för för mycket gräs så hagen ska utökas efter hand. Andra dagen som jag höll på att slå ner stolpar lyckades jag knocka mig själv i ansiktet med skaftet på gummiklubban då den tunga klubban for nedåt och skaftet for upp och gav mig fläskläpp och näsont... Hur klumpig kan man vara?

Det var inte bara staket som skulle byggas utan en gammal rejäl syrénhäck skulle dessutom forceras så att hästarna får en gång igenom. Det blir jättemysigt, men det är mer arbetsamt än man kan tro och stammarna som skulle bort var riktigt kraftiga liksom rötterna som skulle bort för att inte hästarna ska snubbla. Att slita inne i buskage ger en del rivmärken och jag lyckades dessutom få en spetsig kant av en gren mitt i pannan så det gjorde riktigt ont. Kanske är man mer stolt och nöjd tack vare smärtan och svetten...

Stolpar har börjat komma upp och jag siktar från början på att göra hela hagen på en gång...

Hagen är inte så stor, men ser större ut på bild...

Lite annan vinkel... 

Före forceringen av syrénhäcken... 

Efter forceringen av syrénhäcken... 

På närmare håll...

Före forceringen från andra hållet... 

Efter forceringen från andra hållet...

På närmare håll... 

...och ännu närmare...

Nya hagen sett från gången vid syrénhäcken. 

Nya hagen från lilla vägen.

Avslutningsvis ett par bilder från arbetet i häcken.