William bra igen efter skador

William har verkligen haft otur för inte nog med att han har den kroniska njursjukdomen som hålls i schack med specialfoder, han har dessutom varit i kattslagsmål kan man tro. En natt kom han hem med svullnad på ett framben och en blodrispa på ena örat. Jag kände igenom honom och han verkade inte ha ont, men sov jättemycket och åt knappt. Med tanke på hans historik var jag snabb med att åka till veterinären och det var varbölder i frambenet som tömdes under operation och två drän sattes in. Han kom hem dagen efter och veterinären försökte lugna mig men jag var så orolig över hans bristande aptit. Efter flera veckors oro, vilket kändes som en evighet med flera återbesök, återkom aptiten och han blev piggare igen. Han hade en dipp igen då han inte mådde bra och höll sig borta. Det kändes som att han visste att jag skulle hålla honom inne om han väl kom in. Snart var han dock bättre och blev sitt vanliga otroligt sociala jag som var med när man pysslade ute och följde med på hundpromenaderna. Han var även glansigare i pälsen och tog råttor på löpande band igen. Min älskade Will. Jag har aldrig älskat en katt så eller oroat mig för en katt på det sättet. Han har ätit mat som en häst och jag njuter varje gång jag får fylla på hans skål ofta, men när jag börjar byta ut för att vara säker på att det är så nyupplagt och gott det kan bli så kryper oroskänslorna i magen. De senaste dagarna har aptiten varit sämre och jag är hela tiden beredd på att rådfråga veterinär. Det finns en ännu godare mat att ta till om det skulle behövas, men man får inte börja med den hur som helst för då hade han redan ätit den. Även om aptiten lugnat sig lite är han nöjd, glad och social och han myser i soffan bredvid mig just nu. På kvällarna och nätterna är han oftast i sängen tillsammans med mig och hundarna. Will är helt underbar med hundarna och jag avslutar med ett par bilder.