Anja i mitt hjärta föralltid

Jag vet inte om jag eller Anja varit den mest omhändertagande i vår relation och jag vet inte ens om det kan kallas relation när det känns som man är en och samma varelse...

Det saknas ord för att ens försöka förklara och det känns inte som att det är något jag vill delge i detalj heller. Visst hade jag kunnat försöka förmedla hur jag kände att skyddsrocken i röntgenrummet inte kunde stoppa mitt flöde av energi med värme, lugn och kärlek till Anja där jag stod och assisterade, eller hur jag önskade att sköterskan gick iväg med kistan för att inte vara den som lämnar trots att jag visste att hon inte var där längre utan att hon var med mig... Jag hade kunnat försöka förklara hur jag fick en sådan styrka att finnas där och kunna njuta av att mysa med Anja hennes sista dygn och jag hade kunnat försöka förmedla allt vi gått igenom från att jag såg henne ta sitt första andetag i mitt barndomshem, genom flytt till okända platser där jag inte kände någon och hennes sjukdomshistoria där hon hela tiden var positiv och fick mig att förstå vad som var rätt. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om...

Allt har gått så fort. Hon var hos veterinären för en månad sedan och då var allt frid och fröjd. I helgen kände jag att hon fått några små små knutor vid nacken och jag inbillade mig att hon kanske hade lite sämre balans. På måndagen bokades tid hos veterinären och tiden var på fredagen, vilket kändes snabbt och bra. På tisdagsmorgonen tyckte jag att jag på riktigt såg att hon hade lite dålig balans genom sättet hon rörde bakbenen när hon kissade och en oro högg till i mig. På eftermiddagen var det värre och jag kände att det var allvarligt, men när hon låg stilla var hon som vanligt och hon åt och drack som vanligt så i samråd med djursjukhuset väntade vi med att åka till veterinären till på onsdagsmorgonen. Jag var verkligen inställd på att det var illa och trodde inte att jag skulle få ha henne med mig hem, men veterinären kunde vid röntgen se att det inte var knutorna i nacken som orsakade vingligheten och de visste inte vad det var. Eftersom hon mådde så pass bra som hon gjorde fick hon komma med hem och vi gosade i soffan, tittade på en komediserie och lyssnade på radio. Filippa och Will gjorde oss sällskap emellanåt och Anja verkade nöjd med att jag bar henne dit hon skulle när det var dags för mat och utgång. Hon har alltid älskat att bäras i min famn och att ligga i mitt knä och vi var knappt ifrån varandra tills det blev fredag och nytt veterinärbesök och då var hon verkligen inte ifrån mig. Många kommenterar hur härligt det ser ut att vara för henne i min famn och vi njuter båda två som om vi är hela när vi är tillsammans.

Så var det dags för mer utredning och hon hade börjat må illa emellanåt och hade minskad aptit. Hon hade även gått ner i vikt redan innan aptiten påverkats. Det tillsammans med vingligheten gjorde att jag kände att hon inte ska behöva gå igenom mer om hon inte har väldigt god prognos för jag kände en annan känsla hos henne än genom tidigare operationer och cellgiftsbehandling då hon hela tiden var med.

Knutorna verkade vid analys vara elakartade och blodproverna visade att det inte var stroke eller problem med några inre organ. Det som det skulle kunna vara var cancer som spridits till hjärnan, någon annan hjärntumör eller någon allvarlig inflammation. Tumörer skulle inte kunna botas. Tecken som tyder på inflammation fanns inte och även om det vore det så är det inte någon enkel behandling. Dessutom hade ju cancern kommit tillbaka även om det inte var samma som hon tidigare haft i juvret så var den riktigt snabb och riktigt otäck. Trots att det känns extremt viktigt för mig att inte låta henne lida var det först inte ett så lätt val. När jag fick tänka kände jag dock ganska tydligt att hon inte skulle behöva försöka kämpa vidare. Cancern var där oavsett och dessutom det där allvarliga som orsakade vingligheten.

Vi gick in i ett rum med tända ljus och filtar och hundkorg, men hon behövde inte flytta sig från min famn. Hon har fått all möjlig behandling i mitt knä tidigare, det har varit nedsövning, blodtryck, temperaturmätning och blodprov med mera, så det var klart hon skulle vara där och allt gick lugnt till. Jag sade inte hejdå för hon finns ju med mig. Jag fokuserade på att skänka värme, lugn och kärlek och försökte förmedla att hon skulle följa ljuset.

Jag bäddade ner hennes kropp i kistan med den gula, blommiga filten som hon fått i julklapp av mamma för minst tio år sedan och som vi har släpat med oss på tåg land och rike runt och som brukar ligga i ena hundkorgen. När man ska lämna hunden hos veterinären ser de till att gå iväg med hunden innan man själv går för det är mycket lättare för hunden att gå iväg och tro att man är kvar i rummet de lämnat än att känna sig lämnade. Jag vet inte om någon annan bett sköterskan att gå iväg med kistan, men jag kände att det kändes bra för mig även om Anja inte var i kistan.

Jag har gråtit en hel del de sista dagarna, gråter i detta nu och det gör ont, men tänk att vi kunde genomgå det så fridfullt ändå, jag som gråter bara någon pratar om djur som går bort och inte kan titta på djur på film eller naturfilm för jag är så känslig.

Lek och gos med Malchic och Adilliya

Superinspirerad av veckans kurs fick jag äntligen tid att leka med Malchic och Adilliya i söndags. Jag började med att verka Adilliyas framhovar, vilket gick jättebra och därefter gick vi bort till den nya hagen hos mig, där vi tagit hö. Adilliya hade massor av extra energi för jag hade inte aktiverat henne på nästan hela veckan och det var ju så roligt att få springa och leka. Det blev cirkelleken för första gången och eftersom vi tränat lyhördheten för energi vid våra promenader föll det sig naturligt för henne vad jag menade även när jag var en bit ifrån och det var härligt att känna hennes energi och samarbetsvilja! Hon var superduktig även om hon busade till det lite extra på något ställe, sådan glädje bara värmer lite extra ;-) Det blev även lite jojolek, där jag utan att röra henne ska få henne att backa och gå framåt medan jag är framför henne. Målet är att hon lyssnar på min intention och målbild som är fas ett. Fas två är energi och då visualiserar jag hur jag har en ballong eller bubbla omkring mig som jag gör större och trycker mot hästen för att få hen att backa och istället förminskar och drar in genom magen för att få hästen att komma till mig. Fas tre är ett tecken och det kan vara att med stolt hållning gå mot hästen när hen ska backa och med framåtböjda axlar backa från hästen för att få hen att komma mot mig. Fas fyra är att man rör vid hästen och det kan vara med en lekpinne mot bringan för att backa eller att ta i repet för att få hästen med dig. Att komma till mig är inga som helst problem och Adilliya förstår minsta signal, men att backa och ge mig utrymme är svårare så det övar vi vidare på.

Malchic har inte lekt på jättelänge, men han var så duktig och galopperade för första gången i cirkelleken. Han är så kraftfull och vacker när han samlar sig och han vet vilken stjärna han är när han anstränger sig. Vi gjorde även lite öppna från marken och han är så duktig!!! Han vet när han gör rätt och då gnäggar han lite dovt som han gör när det är mat på gång för han får ju ofta godis när han gör korrekt öppna och det är så härligt att se hur ambitiös han är! Jag är så stolt och tacksam över mina stjärnor <3

På måndagen hade jag också semester och var och fixade iordning det sista från kursen, men jag hade även tid för massor av mys med både vovvar och pållar. Malchic lämnar gärna över sin ranson till Adilliya som mer än gärna tar emot ;-) Vi gosade länge och hon njuter så tydligt av kliande och närhet, det är så mysigt! Vi var i ligghallen där hon stod när jag kom och efter en stund lade hon sig ner och vi fortsatte gosa.

Midsommar med idoler...

Första mötet med Karen gjorde mig riktigt starstruck och jag gick som på moln och insöp massor av den kunskap, känsla och energi som hon förmedlade. Mina förväntningar var skyhöga och hon svävade ändå över dem med graciös lätthet. Jag vet ju att hon utöver sin exceptionella talang med hästar är en extremt begåvad pedagog, men att hon var sååå speciell visste jag inte. Hon anpassade övningar och fokus till de olika ekipagen på ett naturligt sätt vilket gav både ekipage och fotfolk massor av idéer och inspiration, men det största var att hon aldrig kritiserar eller dömer, utan kommer med idéer och frågor som leder till utveckling. Hon leker fram det hos ryttarna på samma sätt som man leker fram saker med hästarna och det är helt fantastiskt att se! Glädjen hos ryttaren som svarar att det kändes som att flyga när hon frågar hur den ökade traven kändes i slutet av kursen och glädjetårarna i flera ögonen under veckan talar sitt tydliga språk! Det var något fantastiskt som skedde på den där ridanläggningen de där dagarna och alla som var där bidrog och kan intyga. Det var en sådan genuin tacksamhet från alla håll och man önskar att man inte behövde skiljas åt. Jag har fått nya vänner på Facebook och hoppas att man ses snart igen, kanske på nästa Karenkurs...

Midsommarafton var kursens sista dag och jag kom dit i gul klänning och blomsterkrans. På kvällen blev det midsommarfirande med Karen och Dana, Ewa med familj, några av ryttarna och deras vänner. Det firandet kommer jag nog aldrig att glömma!!! När det var dags för dans runt midsommarstången hade en person med midsommarkransar runt armarna fått vara stång och sedan bar det av med små grodorna... Efter en liten stund ville "stången" bli avlöst och jag ryckte snabbt in som midsommarstång, något jag fick väldigt mycket komplimanger för att passa galant som :-) Något att skriva på kommande CV ;-)

Jag hade förmånen att vara med och hjälpa till även på lördagen och söndagen då Ewa hade privatlektioner för Karen och det var ju bara för bra för att vara sant!!! Jag saknar ord för att beskriva, men en av ryttarna formulerade det bra- jag är energiboostad för en lång tid framöver- det är så sant!

Händelserika semesterdagar

Det är inte ovanligt att jag är aktiv på min semester, men de senaste dagarna med höbärgning utöver heldagskurs ena dagen och förberedelser inför midsommar den andra slår nog rekord. Dagen börjar innan sju med hundpromenad och med att hästarna får gå till en hage för att beta en stund sedan bär det av till Karenkursen och jag njuter av varje stund. Jag känner mig så otroligt lycklig över att få träffa henne och få del av den kunskap och känsla hon sprider. Det är intensiva dagar som jag aldrig kommer att glömma. Jag är en sådan som lär mig bäst av att lyssna och jag gör i princip aldrig anteckningar, men det är så mycket kloka saker som jag blir rädd att glömma så jag försöker anteckna i slutet av dagen för att sammanfatta vissa ahaupplevelser. Det är så inspirerande att jag blir nästan tokig av att inte hinna träna med mina egna hästar på kvällarna, men jag försöker lugna mig och tänka att vi har hela livet på oss och snart får jag mer tid. Det är så bra med denna typ av träning också att det inte behöver ta så lång tid utan det är bra att träna korta pass ofta och det ska bli så kul att komma igång mer med det.

Imorgon är det midsommar och trots att man kommer hem sent från kursen och sedan bara hinner det viktigaste med djuren band jag midsommarkransar. Man vill ju visa Karen och Dana denna fina tradition :-)

Eget hö, är man riktig bonde?

Jag arrenderar mark precis vid mitt hus för att hästarna ska få större hage och nu innan hästarna ska få gå där har vi låtit en granne göra hö av det gräs som vuxit sig högt. Även Helenas arrenderade hage har blivit hö och totalt blev det 184 småbalar varav 99 hos mig. Det slogs i torsdags och pressades till balar i måndags respektive tisdags. Man följer väderprognosen med andakt och då det ska bli regn imorgon har balarna staplats luftigt i ladan för att torka ytterligare. Man blir väldigt rädd om sin skörd och den känns riktigt bra :-)

Starstruck av Karen Rohlf

Som jag har sett fram emot kursen med Karen Rohlf och idag började den!!!

Karen Rohlf är min stora förebild i hästvärlden och jag beundrar hennes förmåga att kommunicera med hästar och samtidigt vara en strålande pedagog som med enastående engagemang förmedlar konkreta tips på ett sätt som är anpassat till eleven! Hennes otroliga känsla och kärleken till hästen lyser alltid igenom och jag har tittat på dvd och på internet för att ta del av Karens Dressage Naturally. Karen är min instruktörs mentor och jag har fått förmånen att hjälpa till med förberedelser och praktiska saker kring kursen. Att Karen kommer till Sverige och att jag får möjlighet att träffa henne känns jättestort och när jag såg Karen komma upp för trappan till salen där teorin skulle hållas blev jag riktigt starstruck. Jag kände hur det liksom högg till i mig och jag blev helt konstig, lite som om jag skulle träffa Spice Girls, Måns Zelmerlöw eller något. Tänk att hon fanns på riktigt och att hon fanns i samma rum. När jag skulle hälsa och ge henne namnskylt fick jag knackigt fram "my name is Elin", jag hoppas att jag blir mig själv innan kursen är slut...

Teorin var jättebra och de åtta ryttarna som är med på kursen fick berätta om sina förväntningar och svårigheter. När en berättade att hennes häst har mycket egen vilja, saknar energi när man rider på bana och är okänslig för hennes hjälper, blev jag helt tårögd när Karen berättade om hur dessa hästar blir helt oslagbara när man nått fram till dem. De är så envisa, självsäkra och självständiga att de tycker att de klarar saker utan ryttaren och därför kan hästen själv, i situationer då du tappar bort dig, fullfölja svåra rörelser med massor av power för hästen är så stolt, självsäker och självständig att den behöver inte ryttaren för att vara en stjärna. Jag blir helt rörd och vill lära mig mer om hur man når en sådan häst på djupet. Malchic är verkligen den typen av häst och jag vet att han har en ofantlig potential, men att höra Karens ord öppnade mina ögon och hon berättade från hjärtat hur hon kommit att arbeta mycket med sådana hästar och att hon verkligen känner varmt för dem.

Jag blir så extremt inspirerad att utveckla en massa saker med Malchic och vi är på väg <3 Vi gör hela tiden framsteg och även om vi inte ridit jättemycket på sistone och han inte varit så energisk när vi ridit själva så har de senaste ridturerna varit underbara! Det har varit en härlig barbackatur i mossen med en mjuk och fin galopp och det är inte mycket som slår barbackagalopp... Tillsammans med Helena och Tolstoy fick vi en energisk och härlig ridtur utan bocksprång och för mycket bus i den andra mossen och det var jättekul! Igår hoppade vi terrängbanan igen bara jag och Malchic och han var fantastiskt duktig! Han bjöd mot hindrena, kom rätt och hoppade bra utan bocksprång :-)

Nu tänkte jag arbeta med mer grundläggande saker från marken oftare och träna på att bära sig rätt. En bra övning som Karen tipsade om för att få hästen att lägga mer vikt bak är att rygga något steg, sedan göra framdelsvändning vänd mot en vägg och sedan åter rygga något steg. Jag kommer säkert ha med mig många nyttiga övningar när kursen är över och jag njuter av att få lära av min stora idol!

Adilliya i gröngräset

Igår fick Adilliya, Malchic, Tolstoy och Cilnyi beta en halvtimme i min hage och de njöt i fulla drag. Jag var så stolt över att jag kunde leda både Malchic och Adilliya samtidigt och det gick över förväntan :-) Adilliya visade sin fotogeniska sida...

Ballerinan skiner även utan bling

Adilliya är verkligen strålande vacker precis som hon är och jag är inte mycket för strass, glitter och paljetter, men kan någon bära upp det så är det min ballerina! Nu inför sommarpremieringen behöver hon vänja sig vid träns och jag hittade ett som verkligen passar en prinsessa. Det känns tråkigt att behöva introducera träns med bett när jag aldrig skulle låta henne ha det om det inte vore för att man måste ha det vid premieringar. Jag har kontaktat Svenska hästavelsförbundet och de ska se om man kan ändra reglementet till nästa år, vilket jag verkligen skulle uppskatta. Då skulle jag gärna visa Malchic också i framtiden. Reglerna finns för att ge säkerhet, men säker hästhantering ligger inte i utrustningen utan i relationen mellan häst och människa. Människan ska ha förberett hästen och byggt upp ett förtroende. Det är viktigt att människan hela tiden är lyhörd för hästens signaler och kommunicerar trygghet. Det känns som ett mycket gott tecken att Svenska hästavelsförbundet ska se över reglerna och de har redan regler om att hästen ska vara erforderligt tränad och hanterad för att ur säkerhetssynpunkt kunna inställas till premiering på offentlig plats. Vi får se hur det blir, men jag önskar att repgrimma blir ett möjligt alternativ.

Adilliya verkar i alla fall inte ha några större bekymmer med tränset. Hon vill som vanligt gärna vara med och när jag första gången provat färdigt i hagen, där jag störde mitt i maten, gick hon ifrån maten för att följa efter mig och se om hon fick prova mer. Det där med att få in bettet i munnen är inte så kul, men efter en stund slutade hon tugga och det ska säkert gå bra. Jag provade först ett rakt mjukt novabett och sedan ett rakt vanligt bett med fasta ringar. Hon verkade gilla det sista bäst, men vi får prova igen och se vad hon verkar föredra. Jag försöker att inte föra över min skepsis mot bett till henne, men det är inte lätt och jag är så tacksam över att hon inte verkar tycka att det är någon fara...

Adilliya har fattat galoppen

Med tanke på premieringen i juli övar vi en del på trav vid våra promenader. Springer man framför så börjar hon alltid när man ber om det, men jag vill ju helst springa bredvid så det övar vi på. I fredags fick hon lite pedikyr och sedan gick vi rundan förbi hingstarna och i mossen. Det gick jättebra och i mossen sprang hon fint vid min sida. Hon har en tendens att vilja gå väldigt nära och det är något jag verkligen behöver öva på märkte jag igår med. Igår var Malchic med och en kompis red honom medan jag gick med Adilliya. Det blev flera fina travsträckor, men när hon går lite fort kommer hon in på mitt spår och liksom prejar mig. Det är väl inte så konstigt för när jag tar i repet känner hon väl att hon leds åt det hållet. På ett ställe då Malchic sprang en bra bit framför oss och vi kom i lera gick Adilliya upp i galopp och hon var så lycklig. Att hon trots det saktade in utan att dra i repet när jag bad henne kändes så härligt. Där springer hon efter Malchic i en underbar mosse och livet leker, men hon lyssnar ändå på matte när det går lite för snabbt och blir lite för kul. Jag slutar aldrig att förvånas över att man kan vara så klok och lyhörd när man bara är två år...

Under fikapausen försökte jag ta bilder... 

...Malchic är mer av en fotomodell... 

Äggömma

Igår såg en kompis till mig att hönorna har lagt en massa ägg i Ikea-påsen med halm som jag har för att kunna fylla på halm till dem när det behövs. Hela 23 ägg hittades och mina hönor är inga ruvare så de går säkert att äta, men mamma får äran att ta hand om dem. Jag har men från äggömmor där dvärghönor ruvat...

Soldyrkan

Igår solade jag för första gången ordentligt i min trädgård och det är så härligt avskilt och vindskyddat. Jag är så glad att mina hundar är minst lika soltokiga som jag ;-) Filippa håller en särskilt sällskap och idag var hon på riktigt bushumör. Anja tycker bara att jag är fjantig när jag försöker busa men Filippa uppskattar det ibland och idag busade vi länge :-)

Efter mockning och annat hästpyssel gjorde jag pannkakor som var lysande gula av de färska äggen. Det blev en sen pannkaksfrukost i bikini i trädgården. Göken och tuppen gol ikapp och Filippa kom ut och höll sällskap i solen.

Mer solande blir det och jag njuter i fulla drag... Jag är lite för rastlös för att bara sola men min favoritradiokanal P3, bra musik eller en bok gör det riktigt härligt.

En riktig hönsmamma

Dagen efter Ronjas död saknades en höna på kvällen när jag skulle stänga för hönsen. Orolig som jag blev letade jag efter henne och ropade och väntade. När klockan blev mycket kände jag mig tvungen att stänga trots att en saknades för annars skulle ju räven kunna ta de andra... Med en gnagande känsla fick jag gå och lägga mig och trösta mig med att höns sover på natten så hon kommer inte komma hem på natten och vara utelåst iallafall. På morgonen såg jag inte henne heller och när jag kom hem från jobbet hittade jag inte någon av hönsen!?!? Jag tänkte att nu hade räven tagit dem en efter en :'( När jag och vovvarna gått till baksidan av trädgården hörde jag så det välbekanta ljudet av nöjda hönor och glädjen var enorm när jag såg tuppen och hela fyra hönskammar skymtas i syrenhäcken. Den försvunna hönan var tillbaka!

Vila i frid lilla Ronja

Igårkväll märkte jag att hönan Ronja inte hade satt sig på en pinne i hönshuset utan hon satt på golvet. Jag blev lite oroad och lyfte upp henne på en pinne där hon satt kvar. Jag tyckte att det var lite konstigt att hon lugnt lät sig bli buren, men jag tänkte att hon kanske sov och var så trött att hon inte riktigt var sig själv.

I morse när jag öppnade för hönsen hade Ronja krupit in under värpredena. Hon var livlös, men såg så fridfull och vacker ut där hon låg lite på sidan med den ena vingens präktiga fjäderskrud i all sin glans...

Hon begravdes på en utvald plats i trädgården till tonerna av Måns Zelmerlöws nya album på Spotify i min mobil... När jag skulle hitta en lämplig plats hittade jag en fantastisk blomma och jag tänkte först att den skulle få pryda hennes grav, men det fanns bara en blomma så den fick sitta kvar och leva vidare...