Anja i mitt hjärta föralltid

Jag vet inte om jag eller Anja varit den mest omhändertagande i vår relation och jag vet inte ens om det kan kallas relation när det känns som man är en och samma varelse...

Det saknas ord för att ens försöka förklara och det känns inte som att det är något jag vill delge i detalj heller. Visst hade jag kunnat försöka förmedla hur jag kände att skyddsrocken i röntgenrummet inte kunde stoppa mitt flöde av energi med värme, lugn och kärlek till Anja där jag stod och assisterade, eller hur jag önskade att sköterskan gick iväg med kistan för att inte vara den som lämnar trots att jag visste att hon inte var där längre utan att hon var med mig... Jag hade kunnat försöka förklara hur jag fick en sådan styrka att finnas där och kunna njuta av att mysa med Anja hennes sista dygn och jag hade kunnat försöka förmedla allt vi gått igenom från att jag såg henne ta sitt första andetag i mitt barndomshem, genom flytt till okända platser där jag inte kände någon och hennes sjukdomshistoria där hon hela tiden var positiv och fick mig att förstå vad som var rätt. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om...

Allt har gått så fort. Hon var hos veterinären för en månad sedan och då var allt frid och fröjd. I helgen kände jag att hon fått några små små knutor vid nacken och jag inbillade mig att hon kanske hade lite sämre balans. På måndagen bokades tid hos veterinären och tiden var på fredagen, vilket kändes snabbt och bra. På tisdagsmorgonen tyckte jag att jag på riktigt såg att hon hade lite dålig balans genom sättet hon rörde bakbenen när hon kissade och en oro högg till i mig. På eftermiddagen var det värre och jag kände att det var allvarligt, men när hon låg stilla var hon som vanligt och hon åt och drack som vanligt så i samråd med djursjukhuset väntade vi med att åka till veterinären till på onsdagsmorgonen. Jag var verkligen inställd på att det var illa och trodde inte att jag skulle få ha henne med mig hem, men veterinären kunde vid röntgen se att det inte var knutorna i nacken som orsakade vingligheten och de visste inte vad det var. Eftersom hon mådde så pass bra som hon gjorde fick hon komma med hem och vi gosade i soffan, tittade på en komediserie och lyssnade på radio. Filippa och Will gjorde oss sällskap emellanåt och Anja verkade nöjd med att jag bar henne dit hon skulle när det var dags för mat och utgång. Hon har alltid älskat att bäras i min famn och att ligga i mitt knä och vi var knappt ifrån varandra tills det blev fredag och nytt veterinärbesök och då var hon verkligen inte ifrån mig. Många kommenterar hur härligt det ser ut att vara för henne i min famn och vi njuter båda två som om vi är hela när vi är tillsammans.

Så var det dags för mer utredning och hon hade börjat må illa emellanåt och hade minskad aptit. Hon hade även gått ner i vikt redan innan aptiten påverkats. Det tillsammans med vingligheten gjorde att jag kände att hon inte ska behöva gå igenom mer om hon inte har väldigt god prognos för jag kände en annan känsla hos henne än genom tidigare operationer och cellgiftsbehandling då hon hela tiden var med.

Knutorna verkade vid analys vara elakartade och blodproverna visade att det inte var stroke eller problem med några inre organ. Det som det skulle kunna vara var cancer som spridits till hjärnan, någon annan hjärntumör eller någon allvarlig inflammation. Tumörer skulle inte kunna botas. Tecken som tyder på inflammation fanns inte och även om det vore det så är det inte någon enkel behandling. Dessutom hade ju cancern kommit tillbaka även om det inte var samma som hon tidigare haft i juvret så var den riktigt snabb och riktigt otäck. Trots att det känns extremt viktigt för mig att inte låta henne lida var det först inte ett så lätt val. När jag fick tänka kände jag dock ganska tydligt att hon inte skulle behöva försöka kämpa vidare. Cancern var där oavsett och dessutom det där allvarliga som orsakade vingligheten.

Vi gick in i ett rum med tända ljus och filtar och hundkorg, men hon behövde inte flytta sig från min famn. Hon har fått all möjlig behandling i mitt knä tidigare, det har varit nedsövning, blodtryck, temperaturmätning och blodprov med mera, så det var klart hon skulle vara där och allt gick lugnt till. Jag sade inte hejdå för hon finns ju med mig. Jag fokuserade på att skänka värme, lugn och kärlek och försökte förmedla att hon skulle följa ljuset.

Jag bäddade ner hennes kropp i kistan med den gula, blommiga filten som hon fått i julklapp av mamma för minst tio år sedan och som vi har släpat med oss på tåg land och rike runt och som brukar ligga i ena hundkorgen. När man ska lämna hunden hos veterinären ser de till att gå iväg med hunden innan man själv går för det är mycket lättare för hunden att gå iväg och tro att man är kvar i rummet de lämnat än att känna sig lämnade. Jag vet inte om någon annan bett sköterskan att gå iväg med kistan, men jag kände att det kändes bra för mig även om Anja inte var i kistan.

Jag har gråtit en hel del de sista dagarna, gråter i detta nu och det gör ont, men tänk att vi kunde genomgå det så fridfullt ändå, jag som gråter bara någon pratar om djur som går bort och inte kan titta på djur på film eller naturfilm för jag är så känslig.