Leva i tomrum -jag trodde att jag förlorade Filippa

Från måndagskvällen till torsdagen levde jag som i ett vakuum. Det var paus... Jag visste inte om jag fick behålla Filippa i mitt liv eller om hon skulle tas ifrån mig i samma andetag som Anja.

I måndagskväll verkade jag Malchic medan Adilliya stod i boxen och åt. Filippa låg på byrån och mös i Anjas varma gosiga täcke i rött bävernylon och vit fuskpäls när jag plötsligt hör något bakom ryggen och ser att Filippa trillat ner och står och skakar. Jag tror att hon skriker och när jag ska lyfta henne hugger hon reflexmässigt mig i handen i panik, men jag noterar det knappt och jag bär henne och försöker trösta samtidigt som jag är i fullständig chock. Hon slutar inte skaka utan skakningarna som först verkar vara i bakbenen sprider sig så hela hon skakar och jag tänker att jag behöver lägga henne någonstans så att jag snabbt kan få ut hästarna i hagen och åka till veterinär. Hennes bakben bär inte och jag är rädd att hon ska dö så jag vill inte lämna henne, men Helena och Mathias är utomlands så jag måste få ut hästarna. Med en skakande Filippa i famnen får jag ut hästarna och bär hem Filippa medan jag ringer veterinärer och djursjukhus. Ska jag åka till det närmaste eller det bästa? Helsingborg säger att det är viktigt att komma fram snabbt så de hänvisar till Lund. Lund säger de att Helsingborg är bäst så om hon överlever till Helsingborg är det bäst att åka dit. Hur ska jag veta något mitt i all chock?!?! Jag väljer Helsingborg, som jag har stort förtroende för, men lyckas komma på fel håll på motorvägen och köra av och sedan på vid samma avfart i ren förvirring. Jag är ju stamkund på Helsingborgs djursjukhus, men i min hjärna är det kaos. Filippa ligger i framsätet och krampar och jag försöker lugna henne men hyperventilerar själv... Jag försöker få tag på grannar för att få hjälp med den lilla shetlandsponnyn Linda som behöver flyttas från betet och till slut får jag tag på en räddande ängel som jag lyckas guida rätt bland portar och grimmor så att Linda kommer rätt och Malchic och Adilliya får av sig sina grimmor. Jag försöker dessutom kolla upp om man behöver stelkrampsvaccin när man blivit biten av en hund...

Filippas skakningar avtog emellanåt, men blev sedan värre igen av och till. Framme vid djursjukhuset fick vi hjälp direkt och jag förvånas gång på gång över hur många fantastiska veterinärer och djursjukvårdare det kan finnas på samma ställe. Filippa fick stesolid för att sluta krampa och hon röntgades för att se om man kunde hitta någon orsak till kramperna. Även blodprov togs och ingen förklaring kunde hittas. Hon blev inlagd och jag fick veta att mer undersökningar görs under morgondagen då de även ringer så snart de har mer information. Innan jag åkte fick jag bandage om handen och de tyckte att jag skulle åka till akuten, så mitt i chocken åkte jag till akuten i Helsingborg mitt i natten. Jag åkte fel igen trots skyltar, men väl på akuten fick jag fantastiskt bemötande och behandling. Jag som ofta har sår på händerna från verkning och annat borde verkligen ha stelkrampsvaccinerats regelbundet så det var bra att jag fick tillfälle att göra det, om man ska se det positiva. Chocken satt i länge och jag kom hem vid tvåtiden på natten så det blev inte mycket sömn. Chocken övergick i ett tillstånd av tomrum och livet tog en paus. Framtiden var så oviss och jag tänkte att kanske var det meningen att Anja, Filippa och jag hade vår tid och att den var slut. De skulle kanske tas ifrån mig samtidigt och kanske skulle det vara lättare att genomlida den enorma sorg och saknad som blir när man förlorar sin livskamrat när man redan är i sorg och saknad. Vi var en treenighet och jag letade efter mig själv utan Anja. Skulle jag istället leta efter mig själv utan Filippa heller?

På tisdagen meddelade veterinären att Filippa inte krampat mer, men att hon har påverkan på nervsystemet. Hon kan inte gå och rätar inte upp trampdynorna. De utökade proverna har inte givit någon klarhet och att det man kan göra för att gå vidare är datortomografi av huvud och nacke. Hon har tidigare haft misstänkt diskbråck i nacken och senast i fredags var vi på djursjukhuset för att undersöka en knuta och nacken. Det framkom att knutan var en inflammation i en hårsäck, vilket kändes jätteskönt! Datortomografin planerades till kommande dag, men på eftermiddagen meddelade de att hon var sämre och hade ont i länden så datortomografin gjordes redan på tisdagen.

Det var så tomt hemma och att försöka sova ensam i en stor säng är inte lätt, jag gick verkligen runt i ett vakuum och försökte låta bli att känna samtidigt som jag skulle förbereda mig för de olika utfallen... På onsdagsmorgonen ringde veterinären och berättade att det var positiva nyheter. Man hittade inget onormalt på datortomografin, vilket tydde på diskbråck typ III, som är en sorts diskbråck som inte går att operera. Prognosen är oklar, men om de snabbt visar framsteg finns det hopp om att de blir helt återställda. Filippa hade börjat försöka vända trampdynorna så framsteg hade redan noterats, men när jag hälsade på henne vid lunchtid blev jag riktigt ledsen. Hon var mycket sämre än jag trodde och hon kändes inte riktigt kontaktbar. Hon viftade lite på svansen när hon såg mig, men hon var helt vinglig och bakdelen bars upp av en filt under magen. Hon kunde inte sätta sig och började pipa, min mage och mitt hjärta knöt sig, min älskade Filippa, vad hade hänt? Hon fick inte komma upp i knät, där hon hör hemma, men jag lade mig på golvet och formade min kropp efter hennes precis som hon gör på mig om nätterna. Hon var verkligen inte sig själv och veterinären sade att hon är jättesvår att tyda. Av en händelse så hade min och Anjas favoritdjursjukvårdare sett mig och Filippa från korridoren och hon kom in och fick höra om hur det kom sig att vi var här igen, vi hade ju setts i fredags. När hon nu visste att Filippa var inlagd skulle hon gosa extra med henne och vara lite extramatte åt henne. Det värmde sååå och Filippa slickade henne kärleksfullt på munnen. Veterinären och jag var överens om att om hon inte blir tydligt bättre inom ett par dagar är det inte rätt att låta henne genomlida mer och jag trodde att jag skulle förlora henne. Jag väntade och livet stod kvar på paus.

På torsdagsmorgonen ringde veterinären och när hon berättat att Filippa gjort framsteg och kunde få komma hem rann tårarna nerför kinderna när jag kom ut från det tysta rummet i kontorslandskapet. Livet sattes på play igen och jag fick hopp. Nu kunde Filippa resa sig själv och för det mesta vände trampdynorna rätt så att hon kunde gå med stöd av en filt under magen. Efter mitt besök dagen innan hade hon varit orolig och ylat vilket visar att hon varit mer medveten än man sett och det var hoppfullt. På eftermiddagen fick jag träffa henne och hon var sig själv igen. Det var otroligt att se vad som hänt sedan dagen innan. Nu gick hon runt i rummet och var nyfiken och mån om att hon skulle följa med mig. Hon åt inte lika starka mediciner och man såg hur hon var med på ett helt annat sätt. Veterinären sade att hon är en riktig fajter och att det kan nog bli svårt att få henne att ta det helt lugnt.

Väl hemma såg man hur hon njöt och glädjen och viljan i hennes ögon är otrolig att se. Hon är verkligen stark och hon älskar att vara hemma! Hon får inte hoppa eller studsa och ska vila strikt i sex veckor. Sängbenen har skruvats av, stolar står för soffan och jag jobbade hemifrån igår, men det går inte att hindra henne helt. I fredags pratade jag med veterinären igen och jag var tårögd när jag berättade hur hon svansviftande kom gående till dörren utan att trilla. Man förklarar för henne att hon inte får och att hon ska ta det lugnt, men den kärlek som strömmar genom luften talar om hur lycklig jag blir över att se hennes glädje och framsteg. Jag vet inte när jag senast sov så gott som första natten hon sov hemma igen och det trots värmepumpen som väsnandes och
lyste... Det är otroligt så snabbt det går framåt och veterinären är säker på att hon kommer att bli helt återställd! Vi har en lång väg kvar i rehabiliteringen och man vet fortfarande inte riktigt vad som hände, men Filippa skulle inte slitas ifrån mig den där natten i panik och för det är jag så tacksam.