Uppsutten på Adilliya för andra gången

Sedan jag för första gången satt på Adilliya i söndags har vi mest gosat och tagit det lugnt. I onsdags blev det lite träning vid hand på ridbanan och Adilliya var jättepigg och hon travade glatt på volt och studsade lite busigt av glädje på sina ställen. Hon var alert och lyhörd och det var superroligt!

Idag var det dags för ridning igen och vi promenerade mot mossen med Helena och Tolstoy. Helena höll i när jag kravlade mig upp barbacka från en sten nära mossen och det gick bra. Förra gången höll ju Helena i hela tiden och vi gick bara ett varv på ridbanan så det var klart att det kändes annorlunda för Adilliya när Helena försvann till Tolstoy som gått runt stenhögen. Hon var lite fundersam över att gå fram, men med lite stöd gick vi snart bakom Tolstoy och hon hade inte bråttom eller kände att hon skulle vara nära honom utan hon gick och kände efter hur det kändes med matte på ryggen. Det var en liten nedförsbacke och jag tänkte inte på det men tyckte att hon gick väldigt annorlunda från Malchic. Det var som att varje steg kändes väldigt tydligt och var nästan lite ryckigt, men det gick strax över och det var säkerligen kombinationen av att vara så ovan vid ryttare och dessutom gå i nedförsbacke så hon bromsade lite i varje steg på ett väldigt tydligt sätt. Så klokt och ansvarsfullt! Snart gick det mer mjukt och det var så häftigt att känna hur hon funderade och gick på så fint. Det blev en kort ritt fram på den lilla vägen och sedan skulle vi vända tillbaka samma väg och det blev en tvär sväng vilket så klart blev lite krångligt med vikt på ryggen när man ska hålla balansen och svänga på stället i princip. Vi tog det lugnt och det blev en sväng och lite fortsatt ridning tillbaka, sedan satt jag av och hon fick en massa beröm och betade lite innan vi promenerade vidare hem. Man märker att hon är väldigt koncentrerad och blir mentalt trött av allt nytt så nu får hon smälta detta lite. Det var verkligen inte långt jag red utan cirka 400 meter, men att hon gick utan någon som ledde, skulle lyssna på signaler från ryttaren och dessutom i nedförsbacke och med tvär sväng var ju helt annat än att bli ledd ett varv på ridbanan med mig på ryggen. När jag satt av kändes det som den naturligaste saken i världen att hon inte skulle tycka att det var konstigt och det är en härlig känsla att känna att hon är obrydd kring min kropp trots att det är så nytt för henne. Det kan tyckas gå fort fram och känns lite overkligt tycker jag själv, men jag har verkligen inte bråttom och jag läser av Adilliya och låter henne styra. Det är en balansgång att inte öva för mycket nytt på en gång samtidigt som man vill ge tid för henne att få känna in det nya under träningen. Jag var väldigt osäker på hur dagens ridning skulle bli och det var hennes lugna och eftertänksamma sätt som fick mig att känna att hon skulle få lite tid att känna in mig på ryggen. Det känns stort för oss båda och vi har ju gjort så mycket tillsammans från marken och känner och litar på varandra så vi har en stark grund.