Adilliya tvivlar på sin förmåga att ta sig fram i krångliga passager

Det blev en lång rubrik, men så säger den också mycket. Basjkirer är ofta extremt duktiga på att ta sig fram i svår terräng och Malchic är otroligt säker på foten så jag har inte riktigt tänkt på att man kan komma till för svåra utmaningar. Adilliya är också säker på foten och hon hoppar enormt graciöst över diken som kommer vi vår väg så när hon förra helgen inte ville gå över ett dike med stenar på andra sidan trots att Cilnyi redan gått försökte jag en lång stund. Jag var sedan ganska säker på att hon tyckte att det var för svårt och att det var därför hon inte gick trots att hon förstod vad jag ville och försökte med små steg tills hon kom till ett visst ställe där det gång på gång inte gick. När jag förstod att jag bett om för mycket kände jag mig verkligen jättedum, men jag kunde inte tro att det skulle vara för svårt för hon har gått där från andra hållet flera gånger utan problem och Cilnyi hade ju precis gått över. Eftersom hon själv inte trodde att det skulle gå, att det faktiskt var utmanande och att Cilnyi snubblat till på en sten, vilket säkert också avskräckt henne, kände jag att om hon skulle prova för att jag övertalade skulle det kunna bli fel. Hon måste själv tro att det går för hon behöver koncentrera sig och om hon hade snubblat eller något hade det varit ännu värre att arbeta sig förbi det och återfå förtroendet. Promenaden gick vidare till ridhuset och jag och Adilliya myste medan Helena och Cilnyi tränade. Jag planerade redan då att nu ska Adilliyas självförtroende kring att ta sig genom svåra passager stärkas.

Igår blev det en promenad med två passager som hon gått många gånger innan utan problem, men att hon nu vid ett tillfälle sluppit när hon berättat att hon inte kan har såklart påverkat henne. Den första passagen var över ett stabilt och lågt stengärde med trädgrenar som försvårar, men där vi brukar gå. Jag försökte att inte tänka att hon skulle kunna tveka, men det gjorde hon och det blev mycket övertalande och det är ganska ansträngande att hela tiden hålla fokus och läsa av när hon försöker och får beröm och eftergift och när hon behöver guidning framåt. När hon väl bestämt sig för att det gick så var det med självsäkra kliv hon gick över och hon fick beta lite innan vi gick tillbaka och sedan över igen. Andra gången gick det lättare, men lite tvivel har hon kvar och jag tänkte gå där idag med.

Sedan var det dags för diket som hon var säker på att hon inte kunde från andra hållet och trots att hon gått där från detta hållet flera gånger tidigare var det mycket övertalning som krävdes innan hon bestämde sig för att det var okej och gick fint ner för att sedan hoppa vackert med spänst som en gasell. Hon var pigg och glad både innan och efter de utmanande passagerna och det är verkligen en fröjd att se henne kasta med huvudet och visa sin glädje. Det känns som att sådana här saker på sikt stärker relationen för svårigheter kommer alltid och då är det en bra erfarenhet att veta att man tar sig igenom det.

Jag avslutar med lite bilder från igår...