Min hästhistoria

Jag känner att jag har hittat hem i mitt sätt att umgås med hästar och det känns så skönt. Självklart strävar man ständigt efter att utvecklas och man följer sin känsla, men att hitta en guide som man ser upp till och som man kan bolla sina tankar med känns så härligt efter många års sökande.
Jag började rida på ridskola när jag var riktigt liten och jag hade egen häst under flera år. Jag lärde mig traditionellt, men var alltid väldigt mjuk i mina hjälper och kände att jag ville ha det mer fritt. Jag red mycket barbacka och provade exempelvis att rida mitt halvblodssto med ett grimskaft runt halsen istället för träns och jag hade ett tunt häfte om "Natural horsemanship" från hästklubben "Pollux" som jag försökte lära mig av, men jag visste inte hur jag skulle kunna lära mig det där "alternativa" som jag anade fanns.
När universitetsstudierna var över och jag fick mitt första jobb hamnade jag i Nässjö. Jag bestämde mig snabbt för att se till att börja rida regelbundet igen och letade efter ett lämpligt ställe. Jag tänkte att turridning kan passa för att träna i ridhus är inte min passion, utan det är att uppleva naturen tillsammans. När jag hittade Bråna Basjkir kändes det för bra för att vara sant! Skulle den där "alternativa" världen att öppnas för mig nu? Det gjorde den med besked och jag är så tacksam för allt jag lärde mig under de två åren. Jag red flera gånger i veckan och hela tiden lärde man sig mer om hästens natur, hur man läser av hästens minsta signaler och jag hade sådana underbara upplevelser på hästryggen. Jag träffade snabbt en sexårig valack som hette Malchic och jag blev förtrollad av honom från första stund. Han valde ut mig som sin människa och trots att han var väldigt reserverad till en början var jag fast. Han lärde mig massor genom sin känslighet i hanteringen från marken och de framsteg vi gjorde gav mig så obeskrivligt mycket. I ridningen var han jätterolig för han var påhittig och kunde mycket väl vilja prova en ny väg trots att hästen framför gick åt ett annat håll. Det gjorde att han inte hade ridits så mycket av andra innan jag började rida på Bråna och sedan var det nästan bara jag som red honom. Jag fick förtroendet att rida honom själv en dag i veckan och första gången vi skulle rida ut så kom vi mindre än 100 meter på en timme. På Bråna lärde jag mig att inte pressa utan låta hästen ta den tid som behövs för att hästen ska känna sig trygg med att gå framåt. Att äta under tiden hjälper hästen att lugna sig så det blev mycket betande och korta ridturer i början, men varje framsteg gav enorm glädje och jag har alltid haft mycket tålamod när det gäller djur. Det var mycket att lära om och jag får erkänna att det tog en liten stund att bli helt avslappnad med att ständigt rida på helt långa tyglar och inte automatiskt ta tyglarna om hästen blir rädd för något eller gör något oväntat. Jag älskar det sätt som hästarna får vara som hundar på Bråna. De har aldrig grimma och grimskaft i princip, utan går lösa både på gårdsplanen och i stallet. De har aldrig bett i munnen och jag fick upp ögonen för bettlösa huvudlag, vilket jag verkligen gillar. Det var även här jag fick upp ögonen för barfotaverkning, något som är en helt egen historia.
När jag sedan fick jobb närmare min familj och vänner i Skåne så försökte jag börja rida turridning på islandshästar och började som medryttare på en islandshingst. Det var härligt att se att den hästhantering jag lärt mig på Bråna funkade perfekt på den unga islandshingsten som gjorde join up. Islandshästridningen höll inte i sig så länge för jag märkte att jag inte kan vara utan min Malchic, jag är ju hans och när jag frågade om jag fick köpa honom så fick jag det. Han kom till ett jättefint lösdriftsstall på Österlen i april 2010, vilken lycka. Då Malchic är uppvuxen i en stor stabil flock och inte träffat eller sett så mycket andra hästar blev det dock jobbigt för honom när flockstrukturen ändrades och det gjorde den ganska ofta för det kom nya hästar. Min hästvärld och mina hästvärderingar hade ändrats i Nässjö och att vara tillbaka i en mer "traditionell" hästmiljö var tidvis svårt. Att jag lät Malchic äta under ridturerna, att jag bara hade ett lasso runt halsen i stället för grimma och att jag red på långa tyglar kunde ibland ifrågasättas även om jag bemöttes väl. Det var tidvis svårt att inte ha någon att bolla tankar med och få bekräftelse av när man tvivlade på något. När jag efter ett år bytte jobb flyttades Malchic till ett annat lösdriftsstall och där gick valacker för sig och ston för sig. Malchic som alltid är mycket populär hos ston hade flera beundrarinnor i grannhagen och han stod helst hos dem, vilket kändes synd för hans sociala hästliv. Lite roligt var det att vissa av stona kunde vi inte rida med när de brunstade för då kunde de inte koncentrera sig och när vi kom tillbaka från en ridtur så gnäggande stona som tokiga på Malchic. Just islandsston verkar överförtjusta:-) Även i detta stallet var det "traditionell" hästsyn som dominerade och jag kände mig utanför samtidigt som Malchic inte verkade trivas med valackerna så jag tog kontakt med Helena Osvath. Hon har också en basjkirvalack och numera även ett basjkirungsto och trots att det är en bit att ta sig dit så är det så fantastiskt att ha någon som man delar hästsyn med och som man kan bolla tankar och idéer med. Att hon dessutom blivit en fantastisk vän och att Malchic stormtrivs i sin lilla stabila flock är underbart!
Jag och Malchic har gjort fantastiska framsteg och numera behöver han inte äta på ridturerna och han är mer trygg i sig själv. En tanke som gnagt lite efter synpunkter från andra när det gäller ridandet på långa tyglar är det här med att hästen ska gå "rätt" och bära sig på ett bra sätt, vilket de menar att den inte gör om man har långa tyglar. Jag är givetvis väldigt mån om att Malchic ska gå och bära mig på ett sätt som stärker honom och som är bra för hans kropp. När jag hittade Ewa Angantyrs hemsida kändes det som att mina frågor och min oro skulle få en lösning och jag är så tacksam över att jag påbörjat min resa inom naturlig dressyr. Det känns som att det är det som jag drömde om redan som liten när jag ville ta bort huvudlag och sadlar. I sommar var jag veckoelev hos Ewa under fem dagar och jag lärde mig så mycket att jag inte riktigt kan förstå det. Första dagen var det mest att se och lära av Ewa när hon jobbade med sina hästar och den unghäst som hon hade på träning. Efter hand fick jag göra allt mer och jag arbetade bland annat ett gotlandsruss på långa tyglar och fick göra öppna, förvänd öppna och galoppfattningar från skritt med bara tanke och energi, vilket var helt obeskrivligt. Att själv bara tänka framåt, uppåt och galopptakt och se hur hästen direkt fattar galopp är magiskt. Det blev även tömkörning och de sju lekarna, som utgår från Parellis men med tanke som fas ett, energi som fas två, tecken som fas tre och touch som fas fyra. Ett ridpass om dagen hade jag och jag fick bland annat rida Ewas maffiga, känsliga Lippizaner Lillebror. Att med bara minismå skillnader i sitsen få honom att gå i öppna och med energi göra halt exakt vid en kon gav en otroligt mäktig känsla. Galoppfattning från skritt exakt vid en kon och utan travsteg med tanken uppåt, framåt och galopptakt var också helt obeskrivlig. Jag hade gått NH-grundkurs innan jag var veckoelev och då lärt mig grunderna i on-line, liberty och freestyle. On-line och liberty tränade jag med gotlandsrusset Legolas och när han i libertyn helt lös på ridbanan följer mig perfekt när jag försöker dra honom inåt genom att backa och med energi få honom mot mig säger jag högt att det är ju inte så svårt med en sådan här stjärna, han vet ju precis hur man gör. Ewa berättar då att han inte gjort det innan och det känns som magi. Jag har inte tidigare trott att jag kan styra min energi så utan jag har tyckt att sådant verkar flummigt, men nu tror jag för jag ser att det fungerar.
Jag tror att min och Malchics resa har behövt få den tid som den har fått och att han nu efter allt tålamod och all grund vi byggt kan ta till sig naturlig dressyr på ett bra sätt. Man märker att han koncentrerar sig när han lär sig öppna från marken och sedan uppsuttet och han njuter av att göra rätt och få beröm. Jag ser fram emot vår fortsatta resa med Ewa och är så glad att jag hittat hem! Det finns många olika vägar att gå och jag tror att huvudsaken är att man själv känner att det är rätt och att man har sin hästs bästa i fokus!