Musjägaren William

Jag är en hundmänniska! Jag är uppvuxen med katter också och jag har inget emot katter, men jag har inte känt någon vilja att ha katt överhuvudtaget. Oavsett hur söta de är...

I stallet dyker det kontinuerligt upp nya katter som söker uppmärksamhet och som tydligt berättar att de inte har något hem att gå till. Helena är jätteduktig på att hitta hem till dem och några har fått flytta in till dem också, men jag skulle vara stark och stå emot, att jag tar hand om en skulle ju inte göra så stor skillnad ändå...

När jag nu flyttade ut på landet dröjde det inte länge förrän jag såg mössen som ett problem. De kröp i väggarna och jag hörde dem inomhus om nätterna också. Jag införskaffade musburar som gillrades med snickers, men de första burarna stängdes inte, utan mössen försåg sig med godis och levde "high life" på ovanvåningen. Jag köpte nya burar och lyckades fånga flera söta möss som släpptes ut vid ett stengärde vid en skogsdunge en bra bit bort. Jag tänkte att det här funkar ju bra. Jag klarar mig utan katt! ...trodde jag ja. När mössen hade varit i min handväska och tuggat sönder en plastpåse, ätit mandelbröd och äpple så gav jag upp... och gav mössen en riktig kamp... (jag är vegetarian och väldigt fredlig egentligen, men behövde skydda mitt hem)

En stor röd hankatt hade sedan flera veckor hängt vid stallet och han höll på att dö av sällskapsbrist. En sådan kelig katt träffar man inte ofta. En vän till mig kallade honom för William för han såg så kunglig ut (att det är pris Harry som är rödhårig beaktades inte). Att han kunde kallas Will och att han följer sin egen vilja var också lite passande. När mössen fått mig att ge upp fick William följa med mig hem och namnet fick han behålla. När man kallar på honom så låter ekot som ett jam, vilket är superkul tycker jag. Han är kastrerad och superkelig som sagt och man tänker direkt att någon måste sakna honom så lappar sattes upp, han anmäldes som upphittad hos polisen, han försäkrades och fick halsband på sig, men ingen hörde av sig och Will hade bestämt sig, han hade kommit hem!

Han är verkligen idealkatten och han älskar hundarna:-) Han är så söt och gosar med dem massor, bland annat genom att våldsamt stryka huvudet mot dem och han spinner bara någon tittar på honom, så gosig. Samtidigt stör han inte på natten (förutom när han tar möss), använder kattluckorna och gör sina behov ute samtidigt som han går på låda om man skulle vilja ha honom inne. Man skulle inte kunna tro att denna ideala myskatt skulle ta några möss, men han är helt grym. Sedan han kom har jag inte fångat någon muss i någon bur och han är så stolt när han visar sin fångst och sedan äter upp den. Jag har slutat räkna antalet möss han tar för det är svårt att hålla räkningen. Han är tyvärr svårt att fotografera för han vill komma nära och gosa så fort man tittar på honom...